När dimman fortfarande ligger tung.





Idag var det meningen att jag skulle gå upp i ottan (läs: klockan sju) men det gjorde jag inte.

Klockan ringde, jag stirrade på den och försökte komma på vad den ville mig sådär mitt i natten och sedan lät jag mina ögonlock falla ihop i en timme till.

Nu är jag hemskt besviken på mig själv. Jag hade bestämt mig för att gå upp så tidigt och så gjorde jag det inte! Kan man bli ett värre känslovrak till människa, som inte ens kan dra sig upp från sängen när klockan ringer. Skamligt.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0