lunaisok

Ikväll har farmor och farfar varit på besök och socialiserat sig (människan är en kollektiv varelse har jag hört, men det hör inte hit).

Det som hör hit är att jag säger ordet liksom i varje mening. Speciellt när man pratar med människor som inte nödvändigtsvis måste nyttja ordet var femte sekund. 

Exempel på hur det kan låta dåva:

"Ja, jag ska liksom dit imorgon, jo det kommer nog liksom bli kul, jag hoppas liksom det iallafall liksom. Nä, men säger du det, liksom? Jag borde liksom sluta säga liksom, liksom? Okej, liksom."

Det låter helt stööört. Det är inte ens ett ord längre. Det är bara lik...som.