Vilken förfärlig ångest jag får.
Igår var jag hos trafikskolan och kollade synen. Då lät det så här:
Körskolekvinnan: Titta på tionde raden och läs siffrorna.
Jag. Okej... *anstränger mig väldigt mycket* 8. 6. 9.
Körskolekvinnan: Om det inte är 9, vad är det då?
Jag: 6? 4. En 4 är det.
Körskolekvinnan: Nej... Om det inte är 4, vad är det då?
Jag: 5. 3. G. Nej, just det, siffra var det ja. 2?
Kan bara säga hur hemsk detta var! Trodde att jag var blind eller något. Uschuschusch.
Har aldrig haft särskilt varma känslor för min klass.
Fader: Behövde du den här idag? (håller upp näsduk).
Jag: Nej.
Fader: Räckte du dem fingret och sa "fuck you"?
Jag: Ja.
Näeee, okej. Det gjorde jag kanske inte. Men jag hade kunnat göra det.
NU HAR JAG SOMMARLOV.
Jag: Nej.
Fader: Räckte du dem fingret och sa "fuck you"?
Jag: Ja.
Näeee, okej. Det gjorde jag kanske inte. Men jag hade kunnat göra det.
NU HAR JAG SOMMARLOV.
Ehe.
There was never, never an honest word.
Hejhopp, imorgon ska jag spela upp och jag är så väldigt nervös inför det. VÄLDIGT nervös. Om ni inte fattade när jag sa det första gången alltså. Skitnervös.
Men jag ska intala mig att gör jag det bara imorgon så behöver jag aldrig mer i hela mitt liv se på en gitarr. Fast så vill jag inte heller ha det, för jag gillar ju att spela egentligen.
Förstå att jag har problem.
Poesi på gammalt förläget vis.
